Fyra veckor till öppning.
Jag har aldrig drivit nånting själv tidigare.
Stundtals haft jobbigt med att driva mig själv.
Nu startar jag en webbutik tillsammans med Eva.
Såklart, och det är väl ingen hemlighet, såklart är det hon som är hjärnan.
Men man ska göra det man är bra på.
Eva och tangentbord är en, eh...väldigt lyckad kombination.
Jag och, eh...min relativt goda split vision ihop med icke-rädsla är också en bra kombination.
Så slår vi ihop dom och simsalabim, taram! DB Sport is here 2 stay!
Hoppas vi.
Vad vill vi då?
Mer än sälja kläder och attiraljer runt triathlon?
Ja, tjäna pengar, det svarar man väl?
Att kunna försörja sig.
Visst, men vi fattar ju såklart att branschen är snäv, att många gör likadant, säljer kläder.
Hitta en egen nisch.
Ett fokus på verksamheten som kanske inte så ofta syns, kanske t.o.m. man är ensam om?
OK, Eva springer.
Har aldrig varit elitlöpare, började snarare på lite äldre dar när hennes barn flög.
Nu springer hon med huvudet högt, fatta...inte med blicken i backen.
Nu ser hon naturen och himlen som hon inte gjorde bara för några år sedan.
På motionsnivå men ändå med ett slags fokus på att verkligen ge sig ut också.
Och i och med Lisa Nordéns explosion i triathlon och vad hon verkar ha åstadkommit i genomslag för sin sport...ja, då hugger vi.
Där har vi våran nisch.
Jag var hundra på att hon skulle sommarprata i år.
Sa det till Eva, att "kom ihåg var du hörde det först", när hon bredaxlat kampade mot mållinjen förra sommaren på OS i London.
Det blev inget sommarprat, inte i år i alla fall...
Men Nordénskan slog igenom, hennes charm bara sköljde över oss, hon låg magsjuk natten före och sen sopade hon hem VM på Nya Zeeland dagen efter.
Kan man annat än gapa då?
Och så slags mediatränad, med en flytande engelska/amerikanska...ställ en kort fråga och hon går loss i en minut. Kort fråga igen och hon tar en minut till.
Måste vara en dröm för en journalist att intervjua.
Så i och med att Lisa Nordén slog igenom.
I och med att triathlon är en relativt liten sport, men...
Simning är stort, cykel är stort och löpning är ännu större.
Alla kan simma, alla cyklar och massvis springer eller joggar.
I och med detta så fattar vi ju såklart...här har vi nischen.
Tricket.
Men det behövs nåt mer.
Nåt mer för att inte drunkna i allt utbud på nätet.
Precis fått fram en logga som vi hoppas visar vad vi pysslar med.
Både Eva och jag är gamla föreningsmänniskor.
Hon började i Lagunda AIK (uppländska Örsundsbro) och jag i IK Huge (Gävle).
Ingen av oss särskilt framstående som aktiva.Ungdomar. Inte seniorer.
Min egen höjdare som ledare kom 2002 när IK Huges F88 spelade Gothia Cup. Inte resultatmässigt, vi och IFK Gävle dominerade oftast hemmavid men när vi klev utanför lilla Gästrikland så fick vi veta vad vi hette...
Näe, en oavgjord och tre förluster var ingenting, INGENTING mot upplevelsen i Göteborg.
Biggan och jag åkte med ett gäng 14-åriga tjejer som för många av dom var första gången dom kom i kontakt med...killar. Under samma tak, på lite samma premisser. Ett sjå...
Sen bara invigningen på Nya Ullevi (48.000) och ledarträffen på Scandinavium (1.500) där vi satt mittemot El Salvador, Kanada och nåt annat obskyrt fotbollsland.
En match om dagen och därefter ledig tid.
Vi bodde på en skola uppe på Hisingen, hade busspendel till matcherna och massvis med egna föräldrar med oss. Vad jag minns bara en tjej som inte hade anhöriga på plats.
På föräldramötet under våren så pekade vi på att man nog måste inbegripa Gothia Cup i ens egen semester. Annars så skulle det nog kännas, "sen hem och iväg på semester också"...ja, ni fattar.
Vi hade tur med föräldrastyrkan runt vårat lag, pigga som sjutton, aldrig eller sällan gnäll när vi skulle iväg på nån cup. Kanske lite tur med plånböckerna, också?
För 88orna var ett cuplag, precis som Huges 87-lag i hockey.
Lite märkligt...det var i dom två lagen jag huserade.
Det var kul att åka på cup.
Aroscupen i Västerås en annan fin turnering, liksom Hudik Cup där F88 gick till en överraskande final. Föräldrarna kunde inte stanna kvar utan åkte hem innan semifinalen, arbetsdag.
Men när vi vann semin så ringde ungarna hem och föräldrarna kastade sig i bilarna och störtade upp till finalen på kvällen.
Kattutställning inne ishallen alldeles bredvid, tjejerna skitnervösa, line-up innan match och fullproppad läktare. Då gick vi in i ishallen ett varv och kikade på raskatter. Sen ställde vi upp och marscherade ut...kolugna.
Sånt man minns.
Vi höll 0-0 matchen ut mot ett överlägset Högs SK, förlorade på straffar.
Maria Johansson var grym den matchen i mål.
Det var året innan Gothia Cup och där tog nog idén om att äntra Göteborg fart, också...
Och nu vill vi ge nåt tillbaka.
Till idrotten.
Våra barn har ju idrottat, absolut formats av idrotten och då...om vi får möljighet, så vill vi ge nåt tillbaka.
Vadå, ge tillbaka?
Jamen, vafan...vi vet ju av egen erfarenhet att klubbarna och allra helst småklubbarna slåss med ekonomin.
Nu kan inte vi gå in och rädda än den ena, än den andra från konkurs.
Inte så.
Men kanske göra det lilla vi kan?
Idrotten har gett mig sååå mycket gott.
Nu kanske jag har chansen att ge nåt tillbaka.
Så vi klurar lite finurligt på några alternativ...
Återkommer...
I morgon tisdag spelas matchen vi sålde matchlotter till på Lingbo(L)yran senast.
Div. 6 Gästrikland och Lingbo IF möter Valbo FF 2.
Har ni en lott så håll koll, annars finns telefonnummer hos oss och vi kontaktar också vinnaren om att få plocka ut varor hos DB Sport till ett värde av 1.000:-
Den andra tusenlappen skänkte vi till Lingbo IF.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar