Bara mara idag.
Eva sprang Stockholm Marathon idag.
Hon och nästan 22.000 andra.
Från över 81 länder.
K50 (gissa själv vad det betyder) hette klassen hon sprang i.
Nästan 300 deltagare i K50 och Eva blir 104:a, bäst i Gävle...
Joru!
Men...det är inte det jag ska skriva om.
Näe, utan om en företeelse, ett fenomen jag under två timmar fick vara med om idag.
Jag satt i väntan på Evas målgång på upploppsrakan på Stockholms Stadion, Olympiastadion.
Där sommar-OS hölls 1912, för hundra år sen, och ett till.
Men först spanade jag av starten på maran, när alla gav sig iväg.
Klättrade upp på en liten bergsknalle utanför Östermalms IP där alla först samlats och hämtat sina nummerlappar, chip för tidtagning och en påse att lämna personliga tillhörigheter i.
Två startgrupper, en lite "bättre" först och sen den andra där bl.a. människan från Uppland stod, nypinkad och klar.
Och 5-4-3-2-1 och så iväg. Alltså...ganska mäktigt.
Ja, men jag då? Gafflat och haft mig om att backa upp som "serviceman", ni vet en sån där som springer med vattenflaskan 35-40 meter efter spåret, precis som dom gör i backarna när Kalla och Björgen ångar fram.
Ja, vafan...uppländskan försvann ju bort i horisonten och jag...ja, jag traskade ner mot Humlegården på Sturegatan. Kom till korsningen Sturegtan/Karlavägen och då var ju redan eliten på väg upp mot 16 km.
Så jag parkerade där, massvis med folk och ett härligt väsen, en speaker som höll låda och spelade musik à la upptempo (läs: Carola, "Aj aj aj", Petra Marklund, etc).
Totala segraren hade ryckt tidigt och seglade ifrån så det blev aldrig nån kamp om guldet.
Men vem bryr sig om vem som vinner när det är du och jag som springer.
För så är det, det är "du och jag", vanligt folk som tuffat runt hemmavid under året för att förbereda sig inför dryga fyra mil på asfalt. Och två kilometer. Och 195 meter på det, inte 200 utan 195.
Folkfest, bussigt väder, framför allt för alla tävlande.
Jag drog mig uppåt Stadion igen, fick Evas mellantider på SMS och beräknad målgång.
OK...det började fara lite regn i luften, köper en korv (dom hade en findag idag, korvgubbarna).
Jag har varit korvgubbe. På tal om det, då. Men? En annan gång.
Parkerar under tak på upploppsrakan.
Två timmar tills hon kommer. Köpt tidning och en cola. Colan uppdrucken men ingen läst tidning.
För att...ja, nu kommer jag till företeelsen, fenomenet...
Flera gånger, flera gånger, jag lovar...flera gånger kände jag att jag banne mig var nära till gråt.
Oerhört känslosamt att se alla dessa, framför allt män, gå i mål.
Som om dom gjorde sitt livs bedrift. Och det gjorde dom säkert.
Till ytan gråa, säkert trista män som bara möljer på hemma i spåret.
Här hade dom tagit sig igenom ett långt maratonlopp och när dom tar sista kurvan knyter dom näven i luften...ja, bägge nävarna, gör segertecken och bara vrålar ut nåt slags segervrål.
Vacklar fram, hör publiken skrika, och det var jävligt mycket folk på hela långsidan, tar sig samman och verkligen försöker ge sig på en slags spurt. Dom spurtar in i mål!
Åtminstone tror dom säkert att det är det dom gör.
Men vi på läktaren ser att inte är det nån spurt i ordets rätta bemärkelse utan dom har ju för fasiken svårt att hålla sig på rätt bana, vinglar och haltar och ser bara tragikomiska ut.
Och vi hejar än mer! Och gubbarna hör, vinkar till publiken och Schytts sjunger "Aj aj aj, det bultar och det bankar" i högtalarna. Och speakern triggar än mer.
Och där och då känner jag bara hur det blänker i mina ögon. Ser mig lite diskret omkring och klappar i händerna ännu mer.
Bistra, karga och till ytan hårda män upplever här kanske ett av sitt livs största ögonblick, blir barn på nytt och bara vänder upp ansiktet mot himlen, knyter nävarna och skriker ut. Mäktigt, faktiskt...
Eva spurtar, eh...förbi ett par losers (ha!) och persar som man säger på löparspråk, sin tid i Stockholm, tredje gången, med 1,10 min. Och det är relativt mycket det, ändå. I sammanhanget.
Regnet vräker ner sista timmen och snabbt iväg tillbaka till Östermalms IP (vägg i vägg med Stadion) för att hämta påsen med ombyte.
Och en knapp timme efter målgång så brummar vi norrut på fyra hjul, hemma strax innan åtta.
Se där...en utflykt som bara borgar för tillförsikt och planer om mera maror, nästa Dublin i oktober.
Och servicemannen måste med, annars fixar hon det aldrig!
Nu måste jag sluta för hon ropar bortifrån soffan om en hel hög med g. En massa...g. (obs! ordvits)
Ready-steady...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar